NinjaKotte

Tänk att det är samma sak varje år när min födelsedag närmar sig..
Jag börjar fundera vart mitt liv är på väg, vad jag gjort med det..
Och alltid sänks självkänslan av det faktum att man inte har ett fast jobb.
Hur kommer det sig att oavsett vad man gör så känner man sig mindre värd bara
för att man inte jobbar nio till fem, fast man har läkarintyg på att man
just nu inte kan ha ett fulltidsjobb?

Och som nagelterapeut är det extremt svårt, du måste i princip vara egenföretagare
och kunna jobba fulltid för att klara sig, för att vara anställd med fast lön finns nästan inte.

Men jobba med något annat tänker folk, jag önskar jag kunde jobba på ett kontor el
på tex ica. Men jag vet att det inte funkar för mig, jag behöver få vara kreativ, social,
interagera, annars skulle jag deppa ihop.
Jag vägrar ta ett skitjobb som ger mig magsår igen bara för att jag måste skrapa ihop till hyran.

Jag vet att jag är värd mer, kan mer, ÄR mer.
Bara det senaste året har jag gått igenom helt galna saker som skulle kunna få vem som helst att
bryta ihop, men jag reste mig igen.
Jag har lärt mig nya saker, fått nya vänner.

Så varför lägger så stort värde på det faktum att jag inte har ett jobb?
Är väl en del av att vara från generationen "kan själv"..